10 000 offentliganställda berättade vad de egentligen upplever
I februari 2026 presenterade regeringen en sammanhållen nationell AI-strategi. Målet är tydligt: Sverige ska vara bland världens främsta AI-nationer och specifikt bli bäst på att använda AI i offentlig förvaltning. Civilminister Erik Slottner beskriver det som en strategi som ska konkretisera arbetet och ge struktur, inriktning och långsiktighet.
Det är ambitiösa ord. Och de är välkomna.
Men för den som tillbringat de senaste åren nära offentlig sektor väcker strategin en omedelbar fråga: vem ska göra jobbet?
Under 2025 genomförde Cornerstone en serie digitala utbildningar om generativ AI i arbetslivet. Intresset från offentlig sektor var anmärkningsvärt. Nära 10 000 deltagare från hundratals kommuner, regioner och myndigheter deltog. Det var inte ett nischintresse. Det var ett utbrett, genuint sug efter kunskap och riktning.
Det gav oss en ovanlig inblick. Inte i vad strategidokument säger, utan i vad som faktiskt pågår ute i verksamheterna.
Bilden var splittrad. Entusiasmen fanns. Men strukturerna saknades.
I vår enkätundersökning framträdde ett mönster som borde ge alla beslutsfattare inom offentlig förvaltning anledning till eftertanke:
- 78 procent använde AI i någon form, men bara 18 procent dagligen
- Endast 7 procent fick formell utbildning av sin arbetsgivare
- 54 procent av organisationerna befann sig i startfasen, varken redo eller igång på allvar
- 91 procent efterfrågade praktisk utbildning i hur AI faktiskt används i deras roll
Det är inte passivitet vi ser. Det är en organisation som vill men inte vet hur, och som inte fått verktygen. Strategin beskriver målen. Tystnaden handlar om vägarna dit.
Den nationella AI-strategin fastslår att Sverige ska bli bäst i världen på att använda AI inom offentlig förvaltning. Det är ett mål värt att sträva mot. Sverige har en stark digital grund, hög tillit till offentliga institutioner och en förvaltning som historiskt levererat.
Men ambitionen har ett historiskt sällskap.
Sverige har en stark digital grund, hög tillit till offentliga institutioner och en förvaltning som historiskt levererat. Förutsättningarna är goda. Men potentialen har länge stått outnyttjad.
Redan 2020 beräknades det totala ekonomiska värdet av ett fullständigt AI-införande i svensk offentlig förvaltning till 140 miljarder kronor per år, varav 106 miljarder i form av ökad produktivitet och effektivare processer.
Det var sex år sedan. Vi är fortfarande i startfasen.
Regeringens egna rapporter har identifierat problemet tydligt: det saknas övergripande samordning, goda resultat sprids inte och möjliga skalfördelar uppnås inte. Ute i verksamheterna finns en massiv efterfrågan på konkret stöd. Men det stödet har inte kommit.
Kompetensglappet är det verkliga hindret
AI-debatten kretsar ofta kring infrastruktur, datadelning och regelförenkling. Det är viktiga pusselbitar. Men Akavias rapport "Från potential till praktik" (2025) pekar på något som lätt glöms bort: nästan varannan yrkesverksam akademiker använder redan AI regelbundet, men bara två procent uppger att AI är fullt integrerat i organisationen.
Gapet mellan individuell användning och organisatorisk förmåga är stort. Och styrdokumenten som skulle kunna sluta det gapet saknas på de flesta håll. Statskontoret konstaterar att få statliga myndigheter har tagit fram riktlinjer kopplade till AI. Bilden är minst lika oroande i kommunsektorn, där tre av fyra kommuner saknar en egen AI-strategi trots att tekniken redan används i vardagen. Totalt uppger bara 38 procent av svenska arbetsplatser att de har en övergripande AI-strategi.
När riktning saknas skapas osäkerhet. Och osäkerhet leder till att nyfikna medarbetare antingen testar på måfå utan stöd, eller låter bli helt och hållet.
Det handlar inte om bristande vilja. I vår undersökning var det tydligt att medarbetarna i offentlig sektor vill. De är nyfikna. De ser möjligheterna. Men de saknar tre saker:
- Riktning. Vad ska AI hjälpa oss att uppnå, och varför?
- Förmåga. Hur använder jag det i min specifika roll?
- Trygghet. Vad är tillåtet, lämpligt och ansvarsfullt i vår verksamhet?
Svaren finns inte i ett nytt API eller ett datadelningsdirektiv. De finns i systematisk kompetensutveckling och ett ledarskap som tar ansvar för att den sker.
En AI-verkstad är bra. Men vem utbildar de 1,3 miljoner kommunalanställda?
Regeringen planerar att etablera en nationell AI-verkstad för offentlig förvaltning, fullt utbyggd 2030. Det är ett steg i rätt riktning. Men låt oss sätta det i perspektiv.
Kommuner och regioner sysselsätter drygt 1,3 miljoner människor i Sverige. Det är socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, handläggare och chefer på alla nivåer. De flesta av dem möter AI i dag, i sina arbetsverktyg, i sina ärendehanteringssystem och i de beslutsstöd som stilla implementeras runt dem.
En nationell samordningsfunktion kan inte nå dem alla. Det kräver ett annat angreppssätt: att varje organisation tar ett eget ägarskap över sin kompetensutveckling, bygger intern förmåga och skapar strukturer som gör att lärandet sprids och inte stannar hos enstaka eldsjälar.
Det är exakt vad som fattas i dag. Drygt sju av tio offentliganställda i vår undersökning uppger att AI-användningen är begränsad till enstaka personer eller vissa delar av organisationen. Bara två procent säger att AI genomsyrar hela deras organisation.
Strategin på toppen är klar. Förankringen nedåt har knappt börjat.
Vad behöver hända nu?
Strategidokument skapar inte kompetens. Det gör inte heller teknikupphandlingar eller datadelningslagar, hur viktiga de än är i sig. Kompetens skapas när människor lär sig, övar, applicerar och delar med sig av sina erfarenheter. Det kräver tid, struktur och ett ledarskap som prioriterar det.
Baserat på vad vi sett från tusentals offentliganställda under de senaste åren är vår bedömning att tre saker behöver hända parallellt.
Ledningen måste äga riktningen. Inte delegera den till en digitaliseringschef eller ett enstaka AI-projekt. AI-mognad börjar med en ledningsgrupp som är överens om vad ni vill uppnå, vilka risker ni hanterar och hur ni mäter progress. Utan det förblir satsningarna splittrade.
Kompetensutvecklingen måste vara rollbaserad och praktisk. Generella AI-kurser skapar medvetenhet. Rollbaserad träning skapar förmåga. En handläggare behöver lära sig något annat än en verksamhetschef, som behöver lära sig något annat än en systemförvaltare. 91 procent av offentliganställda i vår undersökning efterfrågar just det.
Lärandet måste byggas in i strukturen. Inte genomföras som ett engångsprojekt. De organisationer som lyckas med AI-omställningen gör det genom att skapa interna nätverk, ambassadörer och en kultur där det är okej att prova, misslyckas och dela insikter. Det kräver att någon tar ansvar för att det händer.
Det rätta tillfället är nu
Det är lätt att se en ny strategi som ett startskott och invänta nationella initiativ. Men de kommuner och regioner som redan nu tar ett eget grepp, kartlägger sin AI-mognad, identifierar sina kompetensgap och börjar bygga intern förmåga, är de som kommer stå starkast när den nationella infrastrukturen väl är på plats.
Sverige har satt målet. Frågan är inte om offentlig sektor ska genomgå en AI-omställning. Den frågan är avgjord. Frågan är om vi tar kompetensdelen på lika stort allvar som tekniken.
Strategin är klar. Nu behöver kompetensen komma ikapp.
Källor
- Akavia – Från potential till praktik (2025)
- Regeringen – Sveriges AI-strategi (2026)
- DIGG – Slutrapport: Uppdrag att främja offentlig förvaltnings förmåga att använda AI (2022)
